Je vois la vie en vert

Julia Roberts är på omslaget till oktobernumret av Marie France och syns överallt för att marknadsföra Eat, Pray, Love. Kanske inte det roligaste omslaget på Julia men ändå helt i linje med vad Marie France brukar leverera.

Ett långsamt farväl

Kära Glamour,

Synd att du inte längre kommer finnas kvar i tidskriftshyllan. I början umgicks vi ganska flitigt, tror till och med att jag prenumererade. Sedan några år tillbaka har du bara skymtat förbi i tidskriftshyllan och ratats av mig till förmån för någon inredningstidskrift. Jag tror att vi växt ifrån varandra då jag mer har fokuserat på sideboards och matbord än relationsråd.

Dock tycker jag att det är trist att du försvinner eftersom det innebär mindre titlar att välja mellan och mångfald, det vet vi ju alla, berikar. Nåväl jag tycker att du avslutar med värdighet som en grand dame på topp med fina Diane Kruger på omslaget.

Årets fulaste omslag?

Tyvärr kvalar oktobernumret av Cosmopolitan med Lauren Conrad direkt in på listan över fulaste omslag 2010. Allt är bara så fel.

Förutom att det är extremt tjatigt av Cosmo att återigen välja Lauren som omslagstjej är stylingen helt horribel, den rosa bakgrundsfärgen är gräslig, rubrikerna - kommentar överflödig samt push-up:en på Laurens klänning som får feminister att gråta.

The modern stepford wife

Katie Holmes som alltmer framstår som en marginaliserad stepford wife är på omslaget till oktobernumret av amerikanska Marie Claire. Antar dock att jag får ta tillbaka det jag skrev i den inledande meningen eftersom omslag = ny film på gång, parfym launch eller eget klädmärke.

Jag gillade verkligen när Katie hade kortklippt page tyvärr är den utbytt mot en halvlockig och trist frisyr. Något som har smittat av sig på hela omslaget som faktiskt känns väldigt, jasså.

Das ist Vogue!

Tyska Vogue levererar ännu ett riktigt snyggt oktoberomslag. Den här gången är det favoriten Anja Rubik som får pryda omslaget. Gillar hela inramningen, stylingen är tjusig, Anja är jättesnygg och rubrikerna känns lite Ian Fleming bok från sextiotalet men funkar faktiskt bra i sammanhanget.