Brittan & Lilly

Nu är Interpress tillbaka med prisdumpning; Harpers & Queen, Wallpaper, brittiska Glamour och ELLE, ELLE Decoration för ynka 39:- samt brittiska Marie Claire för 49:-. Införskaffade Glamour med Brittan och ELLE med Evangeline Lilly, eftersom jag inte ville köpa en tidskrift med Coleen, Thandie Newton tråkar ut mig samt att Wallpaper känns så passé att den nästan är retro.

Konstaterar att brittiska ELLE verkligen har tappat DET. Artiklarna är trötta och oinspirerat skrivna, består av en massa trista reprintsintervjuer samt att modereportagen är tråkiga. En riktig tidskrift ska fånga känslan och inge inspiration och kunskap. Brittiska ELLE får mig att gäspa, sorry Lorraine men det håller verkligen inte. Känns nästan som att tidskriften är på väg mot nya bottennivåer, dvs. lägga sig på samma nivå som brittiska Cosmo och Marie Claire. Vad har hänt egentligen? Både ELLE och Marie Claire är så mycket sämre än de var bara för några år sedan.

Glamour håller i alla fall måttet, bjuder på ett lagom nummer där man är stolt över att har Brittan på omslaget för fjärde gången. Chefredaktören hävdar att Britney har gått från tonårsidol till en mogen mamma med massor av kärlek till sonen Sean Preston. Själv känner jag att Britney om någon verkar lost. Varje gång man ser en paparazzibild mår jag illa och tänker över hur lite kontroll hon verkar ha över sitt liv. Hon känns verkligen destruktiv och missförstådd. Det är nästan så att man vill starta operation rädda Britney. Den bygger på att ge henne några schyssta poppiga låtar, en duktig stylist (som arbetar bort trailer trash looken) och en bra skilsmässoadvokat så att hon är back on track again. Jag saknar den gamla Britney och förfasas varje gång jag ser henne i en soccer mom outfit. För övrigt känns det som att Sean Preston förtjänar en minimakeover, typ ett par byxor skulle inte skada